Charmknutten Kevin - min kompis hade en staff som stal hela familjens hjärtan. Själv hade jag aldrig tänkt tanken att äga en staffe. Jaa, varför då? Kevin fanns ju! När så Kevin dog lämnade han ett stort tomrum efter sig.

 

En dag frågade jag min man och mina barn vad de skulle tycka OM jag EVENTUELLT skulle skaffa en staff?

Barnen, som då var 16 och 18 år gamla, skrek av glädje. Att min man skulle bli glad över rasvalet förstod jag redan - så ofta som han försvarat staffordshire bullterrierns dåliga rykte, och då berättat för folk om Kevin.

 

 

 

Så kom dagen när Marianne skulle hämta hem sitt nyförvärv - staffvalpen Iris. Jag följde med, som resesällskap men också för att titta på de två hanarna som fanns kvar i kullen.

Jag blev kär - i brindlehanen... Jag bestämde mig för att han ska heta Isak! Efteråt såg vi att Isak hade namnsdag den dagen - var det en tillfällighet eller ödet?

 

 

Isak var en glad och mycket lugn valp, men visst hittade han på bus som alla valpar. Han hade en förkärlek till skor och tofflor. Vi fick flera gånger om dagligen valla in alla skor han lyckats få ta på - antingen hittade vi dem på gården eller så låg en i soffan och den andra i sängen. En del skor fick större eller mindre skavanker, andra fick helt enkelt kasseras direkt. Panta tomma petflaskor hann vi heller inte med.

 

Det dröjde en månad innan Isak ville gå utanför tomten - hans värld tog slut vid soptunnan, längre än så vägrade han gå trots idoga försök, även med hjälp av kompisar. Och jag menar verkligen VÄGRADE! Han satte sig på rumpan och pressade sig med all sin kraft mot marken - "JAG TAR INTE ETT STEG TILL!".

När väl den spärren släppt dröjde det dock inte länge förrän han stolt spatserade omkring i Uppsala bland alla människor, bussar och annan trafik - DET var KUL!

 

Prick fyra månader ung var han på sin första utställning. Jag ångrar så att jag inte hade videokameran med mig till hans första utställning - det såg ut som han aldrig gjort annat än visat upp sig i en utställningsring!

 

 

Marianne och Isak är utställningsekipaget, de är gjorda för varandra och Isak älskar det. Numera när jag gör mina utställningsförberedelser vet han precis vad det är frågan om.

 

Jag minns speciellt en gång...Jag gick runt och plockade ihop koppel, alla papper, fällde ihop buren - och helt plötsligt var Isak borta! Vi hittade honom i duschen!!! Han som aldrig vill bli badad annars! Och där stod han och vägrade kliva ur duschen, så vad kunde jag göra? Det var bara att göra om hela proceduren igen!

När vi var klara gick han ut i köket och hallen där han sprang och ställde upp sig i utställningsposé gång på gång. Hela familjen trodde de såg i syne! Tur att jag inte var ensam hemma, det var underbart att få uppleva

en sådan glädje och förväntan från en hund! 

Man kunde se pratbubblan: "Kommer inte moster Marianne snart???".

 

 

Isak är väldigt bekväm att ha med var man än går, han är lugn, stabil, hundsäker och har ett tydligt kroppsspråk. Han är många gånger för snäll... Vår whippet är betydligt tuffare och Isak säger aldrig ifrån - "bit mig bara, ta min mat om du är hungrig - jag kan alltid äta i morgon..." osv.

De är allt för varandra, Isak och Elias!

 

 

Isaks stora kärlek är riesentiken Tina - han älskar deras gemensamma promenader tillsammans och visar mig alltid vägen till 'mötesplatsen'. Tycket är ömsesidigt!

Katter tycker han också om och hälsar gärna på dem, men Mariannes kaniner är TABU, och därmed också hararna i skogen. Kaniner som kaniner... Men visst finns ett intresse där, det ser man i hans mimik och kroppshållning - 

"det där är säkert mumsigt"...

 

 

Jag har försökt träna lite lydnad med Isak, men han är oerhört svårmotiverad - tycker det är roligt en kort, kort stund, sedan tackar han för sig och går! Precisionsträning har han inte tålamod med, men den vardagliga lydnaden fungerar utmärkt.

Han var och nosade på agilitybanan en gång. Jag tänkte att han skulle få hoppa över ett 30 centimeters- hinder - inte alls högt med andra ord. Jodå, han startade fint men när han kom fram till hindret stannade han, puttade ner

den översta plankan med nosen - och KLEV över!

Tunnlarna... "ALDRIG!!!" sa min Isak.

Detta var visserligen inga allvarliga försök mot en framtida karriär på agilitybanan, men - visst fick man sig ett gott skratt!

 

I somras var vi i Finland på semester. Isak, Björn och jag - det märks att rasen är större där och att människorna inte har samma fördomar emot rasen som finns i Sverige. Isak älskade att leka med barnen som kom på besök, visserligen var de flesta barnen hundvana eftersom det finns hund på nästan varje gård, men deras föräldrar var helt naturliga, aldrig oroliga för att det skulle hända något. Ingen nämnde ens ordet 'kamphund'. Själv var jag

mera orolig för att barnen skulle vara för hårdhänta med min lille - ett vakande öga hade jag nog på dem hela tiden...

2003-03-08

Åren rinner iväg - Isak är idag snart 6 år gammal, men kärleken emellan oss är än idag lika stark som den var den dagen i december 2000 när Isak klev in i våra liv. Familjen har utökats med ett barnbarn, Amelia 10 månader, som han behandlar lika ömt som han leker vilt med sina hundvänner. Vår gamle Stegg har gått bort och en ny vorstehvalp lever nu tillsammans med oss - Isaks nya kärlek :-)

Tänk att jag aldrig innan Kevin dog ens tänkte tanken på att ha en staffordshire bullterrier i min ägo - och idag finns han här, min första staffe som förmodligen inte blir den sista...

ISAK - min ögonsten.